Lördag.

Hoj hoj! Var ett tag sen sist, ja. Har haft sportlov i en vecka nu, gött. Inledde veckan med en liten häärlig magsjuka. Annars har jag faktiskt varit ute ganska mkt och åkt skoter och grejat. Imorgon ska jag på handledarkurs eftersom jag snart ska få övningsköra. Jeeyjjj. Eftersom man måste göra ett syntest där så känner jag mej lite, ehhmm, hjälplös. Det kommer ju vara ganska mkt folk där som aldrig har sett mej i glasögon och jag har en känsla av att jag kommer att bli grymt uttittad. Fan, sitta där och krångla med linser och skit, jaja måste ju göras.
Och tänk att jag snart fyller år också!! Håller på att göra allt jag kan för att så snart som möjligt ta förarbevis på snöskoter, alla kurser har typ redan gått och jag har ringt vägverket och frågat om jag inte kan läsa teorin själv och bara skriva och köra upp sen. Men icke sa nicke. Vet inte vad jag ska ta mej till riktigt. För att tala ur skägget: Mitt liv känns, ööhhm, ostädat. Har massa saker som ska göras men jag bara sitter här med tummen mitt i arslet (inte bokstavligt) och ser på. Muntert är ju i alla fall att jag har prao på sjukan hela kommande veckan, det ska bli kul. Mindre muntert är att jag jobbar på söndag. Buäääääääääääähhhh :(

Wolliiee Bolliiee!!

Lördag.

Hemmakväll ikväll, gött faktiskt. Jobba i morgon, fast inte på fjället den här gången. Blir campingen 4 timmar, inte mkt men bättre än ingenting. Bror 2 har åkt på magsjuka. Mysigt. Eller inte.

Wolliiee Bolliiee!

Söndag

Allt är fixat, klappat och klart. Min framtid, är ordnad. Men min nutid då? Den tid jag faktiskt lever i nu, den är fan sjuk. Alla sviker, ljuger och snackar skit. Och jag har bestämt mig, nu är det slut på det här. Ingen jävel ska fan få bestämma. Jag tänker säga vad jag tycker, jag tänker ifråga sätta. Det är fan inte bara mig det handlar om, nu får det fan vara ett slut.
Jag är maximalt trött på vissa människor, speciellt en. En som fan inte bryr sig om MIG överhuvudtaget, så länge den själv har det bra. Nu är jag trött på det här. Jag tänker inte hålla käften längre, om förlusten blir stor tänker inte jag deppa, för jag ska iaf försöka.
De flesta människor står mig upp till halsen just nu, vill bara ligga i min säng och kliva upp igen när jag har vaknat ur det här, när allt har ordnat sig...